Snoffsans olycksaliga hädanfärd e-bok

Ända sedan jag tre månader gammal satt i Mimsis knä och råkade kräkas bananpuré över hennes mosterliga byst har jag ärligt talat varit en smula rädd för den gamla kanonbåten. När hennes dvärgspets Snoffsan nyss hoppade upp i mitt knä var min första instinkt att förpassa den lilla besten till närmaste råttfälla och det enda som avhöll mig från att omsätta tanke till praktik var vetskapen om den vrede som i så fall skulle drabba mig i form av nittiotvå kilo gammelmoster. Som den tålmodige och ädle varelse jag är ? ett genetiskt arv från många generationer överbetalda och konflikträdda förfäder ? fann jag mig stoiskt i situationen.