Oväntat besök i källaren e-bok

Middagen han bjudit på hade smakat riktigt bra. Så jag hade i alla fall fått någonting för att ha rest så långt ut på landet för en träff.  ”Jag har en överraskning till dig”, sa han. En överraskning? Redan? Så länge hade vi inte känt varandra. Men kanske tillräckligt länge för att veta vad jag längtade efter? ”Vad då?” ”Det vill jag inte säga. Men jag visar den gärna.” ”Ok”, svarade jag med aningens tvekan. ”Får jag se då?” ”Den är inte här. Vi måste röra lite på oss”, svarade han och reste sig upp.  Var det något som var så stort att han inte kunde flytta det till köket? Jag reste mig och följde efter. Ute i hallen stannade han plötsligt framför en dörr som jag aldrig lagt märke till. Vad fanns bakom den? ”Jag tänkte att det kunde bli lite roligare om du hade ögonbindel.” Jag stod bara still. Protesterade inte, gjorde inte heller motstånd när han band för mina ögon och allt blev svart. Han tog tag i min arm och förde mig mot dörren. Jag kunde höra att han öppnade den och en svag våg av kyla slog emot mig.  ”Gå försiktigt”, uppmanade han mig. ”Det är en trappa här som går nedåt.” Vi gick ned för trappan. Var skulle han föra mig? Det kändes fuktigt och luktade unket. Som i en källare. En rå och kall källare, inte någon mysig och ombonad gillestuga. En viss oro spred sig i kroppen. ”Vad ska vi göra här?” frågade jag. ”Jag ska ju visa min överraskning.” ”Varför har du den här nere?” ”Ta det lugnt. Du kommer att förstå.” Trappan tog slut och han förde mig framåt. Vi svängde ett par gånger.  ”Ställ dig här.” Klick! ”Vad var det?” ropade jag samtidigt som jag kände något kallt om min hals. ”Det var ljudet av hänglåset som precis låste fast en boja runt din hals.” Ögonbindeln försvann från mina ögon och jag såg mig om i rummet. Det var tomt och kalt. Väggar och golv var av betong. Inga fönster. Bara några konstiga stora cylindrar i ena änden av rummet och massa rör som gick kors och tvärs i taket. Det enda som var vackert i rummet var en gammal spegel med guldram som stod lutad mot en av väggarna.  ”Varför gör du så här?” ”För att jag vill. Och kan.”