Mordet på bokmässan e-bok

Mordet på bokmässan Efter ett intensivt arbete av svenska mässans samtliga inblandade avdelningar, styrelsen och marknadsavdelningen, tillkännages temat för årets bokmässa. Ingen av mässans personal, de utställande förlagen eller besökarna skulle under lång tid komma att glömma ett plötsligt pådrag av poliser i gångarna, dörrar som stängs för både ut och inpasserande och kontrollen av alla som befann sig i lokalerna, eller orden som kom ut från högtalarna. Ingen fick lämna byggnaden. Chocken, rädslan och lukten av adrenalin sveper plötsligt in som en tjock ogenomtränglig dimma över hela mässgolvet, när vetskapen om ett blodigt dubbelmord ägt rum hos en av utställarna. Ett sorl av frågor sprider sig – vem, varför, vad har hänt och vad kunde vara den bakomliggande orsaken? Efter stängningen på torsdagskvällen pågår ett montermingel hos alla förlag. Med vinglas i handen hör Mikael och Maria plötsligt en kvinna ropa: "Jag står i blod! Vad äckligt! Vad har hänt?" Förskräckt lämnar hon montern och blodiga fotspår syns bakom henne. Samtidigt skyndar ett femtiotal personer ut från det tyska förlagets monter. Vägen till bokmässan går från Stalins och nazisternas tid 1939 - över havet i små hemligt byggda roddbåtar - till Sverige med livet som insats. En flykt för att inte hamna i Stalins Sibirien eller nazisternas läger. Staffan Nordstrands bakgrund Staffan Nordstrand lägger mycket tid på insamling av fakta, som han sedan på ett skickligt sätt väver in i det som han kallar "verktyget" – romanen. Utöver skrivandet är Staffan Nordstrand en utpräglad entreprenör, som länge arbetat med att sprida information om hur handel med människor, droger och vapen går till och vilka som är inblandade. Läs mer om Staffans Nordstrands liv, verk, och böcker på staffannordstrand.se Jag Staffan Nordstrand kommer från ett stökigt ungdomsliv fri från skola och fri från uppfostran till toppositioner hos ledande IT-bolag och chefsuppdrag på bland annat byggprojekt i Thailand. Jag debuterade 2011 med romanen Under floden, som följdes av böckerna Samnang, tiggarpojken, 2012, och Sista färden, 2013. Det är en trilogi som berättar om människohandel, prostitution, korruption, handel med vapen, organiserat tiggeri och trafficking från Thailand till Europa. Efter dessa tre romaner gav jag ut boken Byggfirman, 2014, som handlar om svart, utländsk byggarbetskraft i Sverige, och därefter Opum, 2017, vilken, som namnet antyder, tar upp teman som droghandel och även mänskliga rättigheter. 2019 kom uppföljaren En tid för gudar. Jag Staffan Nordstrand är författaren vars bakgrund går från portarna på Stockholms bakgator via Samtliga böckerna är baserade på verkliga händelser, verkliga människor och verkliga öden. jag har, enkelt uttryckt, använt romanen som verktyg, för att, på ett effektfullt sätt, få ut budskapet till världen så att läsaren skall förstå hur det ser ut bakom kulisserna. Det är mina egna efterforskningar som ligger till grund för böckerna. Vilket i klartext betyder att jag själv har vandrat runt på bordellerna, besökt de skumma barerna, smugit omkring i mörka kvarter, pratat med prostituerade, fotograferat med dold kamera, burit avlyssningsutrustning, sprungit ifrån vakter, och riskerat livet, i större och mindre utsträckning, med syftet att på ett realistiskt och faktabaserat sätt kunna berätta sanningen. Åtskilliga gånger, under den här tiden, lämnades jag i sticket, på de mest gudsförgätna platser, av taxichaufförer som var rädda för att bli indragna i fel sammanhang. Jag han alltid varit nyfiken. Som liten rymde jag ofta, halkade tyvärr efterhand in på lite sneda vägar och spenderade flera år på olika fosterhem och skolhem. I skolan trivdes jag inte, och därför dröjde det till övre tonåren innan jag lärde mig läsa och skriva. Under mina rymningar bodde jag ofta på gatan, sov i portar och ibland i någon kolonistuga, som var lätt att bryta sig in i. Redan i mina unga år drogs jag till byggarbetsplatser. jag gick ofta dit och frågade om det fanns något jag kunde göra, som att hacka is eller springa ärenden. För besväret fick jag en slant. Det blev ett slags gemenskap, samtidigt som ingen brydde sig om vem jag var eller vart jag kom från. Vilket onekligen passade ganska bra för någon som är på flykt från socialen och polisen. Min dyslexi, mina svårigheter att läsa och skriva hindrade mig inte från att skriva trotts att få förmodligen inte skulle kunna läsa det jag skrev. Jag började i alla fall ensam sittande instängd i ett vindsutrymme hos ett av de fosterhem jag placerades på, utanför Tranås långt från Stockholm och Danderyd. Det blev små och larviga dikter. Efter många år och förmågan att hitta ord bland andra ord, som betydde samma sak och som jag enklare kunde stava till, blev det en diktsamling i vilken jag själv långt senare kunde skåda min utveckling i. Så småningom blev det sångtexter och inspelningar tillsammans med artister som Py Bäckman och Tommy Nilsson. Detta fick dock ett tragiskt slut i samband med att jag blev bestulen på alla mina skriftalster 1994 i samband med en flytt. Därefter skrev jag inte ett ord förrän arbetet med Min första roman Under floden påbörjades. Den tog fyra år att skriva. Inkl all faktainsamling och resor till alla platser i boken. Ja det tar längre tid för mig att skriva en bok och även den här texten då jag måste syna den på flera sätt och även be Maria läsa den innan jag skickar. Livet på gatorna var hårt och jag kom dagligen i kontakt med våld, droger, sprit och tragiska dödsfall, på grund av narkotikan. Flera av min vänner gick bort för tidigt. På grund av det jag sett och upplevt har jag alltid varit total motståndare till våld och droger trotts att jag var exponerad till det under en lång tid. Jag ville själv ha kontrollen till mina vänners besvikelse. Vändpunkten i mitt liv blev när jag som 17-18-åring ville bli fältflygare, och gå med en försvarsorganisation som kallades Flygpojkarna (inom flygvapnet). Utan skolgång och med dåliga läskunskaper hade jag ingen chans att komma in på utbildningen, vilket blev en stor personlig besvikelse, men också en väckarklocka. jag bestämde mig för att sluta busa. jag sade upp alla mina tidigare, tvivelaktiga kontakter och läste in högstadiet på ett år. Jag slet och kämpade. Hade turen med lärare som förstod mitt problem och ville hjälpa till. Som också förstod att jag inte var missanpassad utan bara missförstådd på grund av dyslexi. Därefter kom jag in på en tvåårig kurs på Stockholms Stads Handelsskola, vilket banade väg för fortsatt pluggande på dispannser och kurser. Dessa gav mig senare höga yrkesbefattningar, först på IBM och senare Wang, huvudkonkurrenten. Efter tiden på IBM och Wang startade jag eget inom marknad, data, finans och fastigheter. Allt rullade på, så att säga, tills jag en dag skilde sig, och lämnade allt för ett annat liv. Kort tid efter min skilsmässa blev jag tillfrågad om jag var intresserad av projektledarjobb för byggen i Thailand. Jag tackade nej flera gånger men begav mig ändå till Thailand 2004, i samband med tsunamin, för att erbjuda min hjälp. Med mig hade jag min nuvarande fru, Maria. Väl på plats bestämde sig jag mig dock att acceptera uppdraget. Och det var nu det började. I början trodde jag att mina kollegors bristande engagemang, och dåligt eller felaktigt utförda arbeten, berodde på någon sorts kulturkrock. Det var trots allt inte helt självklart att jag, som vit utlänning, skulle komma här och tala om för thailändarna hur de skulle sköta sina jobb. Så småningom förstod jag dock att sanningen till stor del var en helt annan. Anledningen till kollegornas trötta ansikten vid morgonmötena, deras illa utförda arbetsuppgifter, ansträngda familjerelationer och ständigt dåliga ekonomi var helt enkelt att de, dag- som kvällstid, gick tvärsöver gatan till någon av Bangkoks alla barer och bordeller, där de tillbringade tiden med att dricka billig öl och köpa sex. Om jag inte haft vilja till förändring, den dramatiska bakgrunden och styrkan hade mina böcker aldrig kommit till. Hela 85 % av sexköparna i Thailand består av thailändarna själva. Däremot är priserna betydligt högre för turister, både för att dricka och för sexuella tjänster, vilket gör att det till stor del är utlänningar som finansierar landets prostitutionsindustri. Prostitution har rötter långt tillbaka i flera asiatiska kulturer, och även om det idag inte är direkt accepterat av männens fruar, så ser många det som ett bättre alternativ än att mannen har en fast älskarinna, vilken anses vara ett större hot mot familjen än vad de prostituerade är. Köparna ignorerar uppenbara faror, som den stora smittorisken för diverse sjukdomar, och ser ofta inte sanningen i vitögat förrän det redan är för sent. Det gick bra för mig som byggledare och 2011 blev jag förste och enda svensk att få den prestigefyllda utmärkelsen Thailand Property Awards. Första pris. Detta öppnade flera dörrar för mig, där jag kom i kontakt med bland annat politiker och andra inflytelserika kriminella personer. Jag undvek konsekvent men diskret deras erbjudanden om olika typer av involvering i prostitutionen och svarthandel. Istället bestämde jag mig för att använda mitt nya kontaktnät till att gräva fram information om realiteten kring det korrumperade samhälle som jag befann sig i. Senare till deras ilska över att jag utnyttjat dem. En av dem jag träffade satt i parlamentet och ville bli minister med 280 bordeller i sitt ägande. Bordeller som gett honom miljoner dollar. Ett exempel bland många. Jag och Maria hade redan tidigare ställt oss frågan hur vi skulle kunna kommunicera ut de negativa förhållandena i landet till omvärlden. Varken resebyråer, tidningar eller TV nappade i någon större skala, de var rädda att skada sina affärer, de andra kanske uppköpta, eller oroliga för konsekvenser. Idén till romanen som verktyg kom då vi reste upp till Laos, för att sourca trä till ett byggprojekt. Det var en dramatisk färd, som delvis gick genom slående vackra landskap, men också bitvis i snigelfart, genom dimma och rök från de fält man brände av för att kunna odla opium. Efter lång färd kom vi fram till en märklig byggnad, en bar, mitt i ingenstans, som byggts av vrakdelar från gamla flygplan, vilka hade störtat under Vietnamkriget. På väggarna hängde bombkartor, och foton av CIA-män och amerikanska soldater, med anteckningar under bilderna, som berättade om hur CIA, i samband med kriget, och med hjälp av hmongfolket, byggde upp en hemlig armé. I korthet är hmongfolket en folkgrupp som utvandrade från södra Kina i början av 1900-talet, till Laos, Kambodja, Thailand och Burma. Hmongerna ogillade kommunismen och var därför lätta för CIA att manipulera till att kriga på USAs sida, mot kommunisterna i Laos och Vietnam. Efter kriget blev hmongfolket därför till stor del isolerade, och för att kunna försörja sig hjälpligt tog de till desperata metoder, och handlade med vapen, som de hittade i grottor efter striderna, opium, från bergen där de bodde, och med sina egna döttrar, som såldes till bordeller. En fruktansvärd historia. Nu satt min gud som varit skyldig mycket och återigen ville ge tillbaka. Han sa ”Staffan här har du någonting, missa inte detta” och plötsligt såg jag både ett behov och en möjlighet att ta det som utgångspunkt för att få ut det jag ville säga till en större publik. Till min hjälp tog jag romanen som verktyg, och närmare bestämt genren spänningsroman. Nu tog det fyra år av efterforskningar, försiktiga till en del men också dödsföraktande, då jag och Maria gav oss in på de skummaste klubbarna och barerna som Bangkok hade att erbjuda. Vi köpte ut flera kvinnor från bordeller, för att istället lära känna dem som personer, få höra deras tragiska berättelser, och även kunna ge dem förutsättningar för att komma bort från prostitutionen. Vissa av kvinnorna klarade av att ändra sina liv, andra föll tillbaka till barerna och köparna. Prostitution, trafficking och droger genererar enorma högar pengar i Thailand, med grannländer, och att både polis och militär är inblandade i handeln. För att förenkla den dagliga hanteringen lierar de sig med mindre gangsterorganisationer som sköter affärerna utåt. Myndigheterna ser detta som en alltför viktig sidoinkomst för att avböja, plus att det inte skulle vara helt enkelt att säga upp en deal med den lokala, thailändska maffian. Att ta sig in bakom korruptionen och lyfta fram den i ljuset var ingen ofarlig uppgift, och till sist blev jag tvungen att avveckla hela min verksamhet i Thailand och fly därifrån, hals över huvud. På slutet blev jag bland annat utsatt för komplotter och falska anklagelser, samt ett märkligt inbrott i bostaden. Om någon av anklagelserna (för våldtäkt till exempel) hade lett till åtal, skulle det i praktiken ha inneburit en dödsdom, oavsett hur den faktiska domen sett ut. Bangkok Hilton kallas också för The Big Tiger. Och det beror på att fängelset äter människor. Jag har själv sett hur folk har försvunnit in där, för att aldrig komma tillbaka, men också hur människor har sorterats ut på andra sätt, när de har blivit för obekväma, och hur deras bortgång har förklarats med naturliga orsaker eller olyckshändelse. Idag kan jag inte resa in i varken Thailand, Laos eller Kambodja. jag har tagit upp i sociala media och tidningar inom regionen för många gånger och öppet kritiserat regering, Militär och polisen för att vara de som styr all handel. Besvärande fakta, det skulle innebära oerhörda risker för mig att vistas i dessa länder. Jag har behov av att sprida kunskapen. Är inte rädd för det. Det bästa med min bakgrund är att min gud provade mig och gjorde mig stark. Utan det hade jag inte varit den jag är i dag. Min dyslexi har gjort att jag hittar ut, finner nya vägar, blir kreativ och skapande för mig själv och andra. Jag har skapat och startat en skrivartävling för elever med läs och skrivsvårigheter som nu går ut över hela Sveriges gymnasieskolor. Läs mer i bifogad fil. Du kan läsa mer om mig på Wikipedia.