GEORGE Napoléons tragédienne e-bok

«Skådespelare skall de inte bli, våra barn, also. Det är ett alldeles för osäkert yrke!» Det fastslår George Weimer, teaterdirektör för Teatern i Amiens. Hans hustru Marie-Madeleine, skådespelerska och operasångerska, instämmer. De känner alltför väl problematiken kring ett liv vid teatern. Borgerlig uppfostran skall barnen få med inriktning på borgerligt yrke. Den stora revolutionen har öppnat dörrarna för borgarklassen. Men alla barnen, i synnerhet Marguerite, är som skapta för scenen. Föräldrarna inser faktum och blir deras lärare. En dag kommer den berömda skådespelerskan Mlle Raucourt till Amiens, upptäcker att den fjortonåriga Marguerite är den skönaste Venus hon skådat och vill prompt enlevera flickan till Paris och Comédie-Française. «På ett villkor!» säger pappa Weimer. «Vi skall följa med!» Marguerite får lektioner och beskyddare med inflytande. Men att nå målet, debut på Comédie-Française, blir svårare än hon föreställt sig. Hennes lärare Mlle Raucourt försummar henne för sitt slott och sina rosor. Hennes infama rival vässar klorna i kulisserna. Men det blir debut och Marguerite blir Mlle George. Hon blir Paris och Napoléons älskling. Dock betonar hon: «Jag är konstnär och inget annat!» Men rivalen intrigerar. Napoléon regisserar arméer i sitt allt mäktigare kejsardöme. Teaterkrig och krig. Mlle George blir ryska legationens älskling och flyr... «Brink har i denna tätt skrivna berättelseroman lyckats förena en spännande teaterhistoria med händelser i Europa under en synnerligen turbulent tidsepok, och det med en suverän miljöbeskrivning och ett adekvat språk.» Kristina Albinsson, BTJ.-09 «A true story' på riktigt... fjortonårig kommer George till Paris... debuterar på Comédie-Française, möter Napoléon... Kärlek och intriger driver George i händerna på tsaren av Ryssland... flykt. Så till Stockholm där hon...ger dramat och huvudstadens borgerskap en nytändning... Brinks kunskap om teatern vid den här tiden, liksom om den tid teatern verkar i historiskt är stor och djupgående.» Gert Lundstedt, AKT.1 -09